Skip to content

Rikard Wingård

Att sluta från början. Tidigmodern läsning och folkbokens receptionshistoria

 
Præsentation ved Nordisk Forum for Boghistories 6. seminar
22.3.2012, Lunds universitet


Rikard Wingård er FD i litteraturvetenskap og tilknyttet Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet. Oplægget er en præsentation af Wingårds afhandling, som han forsvarede i maj 2011. Ved siden af sin forskerkarriere er han også bogtrykker og arbejder ud fra sit eget private håndtrykkeri.


 
Min avhandling kan sägas bestå av två delar, som ömsesidigt stöttar varandra. Som undertiteln indikerar handlar den ena delen om läsning, läspraktiker, och den andra om den diffusa grupp av litterära verk som går under namnet folkböcker. Den enkla, men djupt svåråtkomliga fråga som jag har ägnat min forskning åt handlar om två olika sätt att se på dessa folkböcker från 1500-tal till 1700-tal. Det gäller å ena sidan den relativa popularitet folkböckerna åtnjöt som omtyckt läsning och å den andra sidan den kritik som de ända från början av 1500-talet och framåt var utsatta för, framförallt från bildat och kyrkligt håll. Varför produceras två så olika omdömen vid läsningen av folkböckerna? Det var min fråga.
 

 
Den är dock lättare att ställa än att svara på. Folkbokskritikerna har i och för sig lämnat ett visst skriftligt avtryck efter sig som kan studeras, men de benägna läsarna, de som tyckte om folkböckerna, de lyser oftast med sin frånvaro i det historiska materialet. En lösning på detta är att så att säga försöka gå bakvägen, att studera folkböckerna, hur de är uppbyggda, till vilken sorts läsare de vänder sig och vilken sorts läsare som kan tänkas ha uppskattat dem. Det är ingen definitiv lösning, för läsare gör ständigt som de själva vill med texter, men i frånvaro av dokumentation av läsupplevelser är det förmodligen så nära vi kan komma. Genom att väga in övergripande kulturella och samhälleliga faktorer från platserna och tiderna där de aktuella lästa texterna befann sig kan vi dessutom bättra på vår approximation. Genom att studera vad texterna kan säga om sina läsare och korrelera det med en omgivande kontext kan en idealläsare konstrueras, en läsare som i och för sig aldrig har funnits i sin ideala gestalt, men vars olika egenskaper kan ha manifesterat sig på skilda sätt och i skilda kvantiteter hos faktiska läsare. Det är det här jag har försökt att uppnå i avhandlingen.

Vad är då folkböcker kan man fråga sig. Ja, det är mycket omdiskuterat och inom modern tysk forskning har man underkänt det som en vetenskapligt användbar term överhuvudtaget. Jag har dock i avhandlingen försökt försvara folkboksbegreppet och ser folkböcker som en samlande beteckning på en rad verk, framförallt prosafiktion, från skilda genrer, vilka under 1500-, 1600- och 1700-talet brukade nämnas när man ville ge exempel på dålig litteratur. I Sverige är väl Stiernhielms Hercules, där innehållet i Flättjas bibliotek räknas upp, det mest kända exemplet på en sådan uppräkning av dålig litteratur. Men om vi ska ta ett mindre känt exempel i stället skulle jag vilja citera några rader ur en anonym recension från 1788 ur Falu Weckoblad. Recensionsföremålet får där kritik för att han påstått att ”et stycke är godt därföre at det sjunges eller läses allmänt.” Recensenten argumenterar så här: ”Men Carsus och Moderus, de tre Hofbußar, Riddar Finke, Ulfspegel och alla rimade slagdängor i Swerige äro ju tusende resor mera kände och läsne, än Atis och Camilla, Ode öfwer Tiden: Mina Löjen, Fröjas Tempel, Året Åttiotre etc. Därföre måste de ock wara bättre, – O j radotörer! Tiden som et arbete uthärdar och på hwilken det åt alla åldrar ger lika förtjusning är det enda prof för deß wärde.[1]

De är en ironi att de verk som räknads upp här, Carsus och Moderus, Riddar Fincke, Thil Uhspegel och de tre hovbusarna det är en ironi att de sammantaget har en tillkomsthistoria som sträcker sig från c:a 1510 till 1672. De tillhör således verk som redan 1788 verkligen hade visat sig stå emot tiden. Alla dessa verk kan sägas ingå bland folkböckerna, och fler kan läggas till: Helena av Konstantinopel, De sju vise mästare, Magelona, Marcolphus, Melusina, Apollonius av Tyrus, Fortunatus och Faust till exempel. Som ni märker är det, med kanske undantag för Faust, ingen litteratur som har gjort särskilt mycket väsen av sig i modern tid. Men faktum är att de flesta av dessa verk trycktes och trycktes om gång på gång från början av 1500-talet och fram till början av 1900-talet i en aldrig sinande ström av editioner. Till svenska började de dock inte översättas förrän en bit in på 1600-talet.
 

 
Jag skulle kunna tala mer om de olika folkböckernas tillkomsthistoria och sociala kontext, men jag vill också hinna komma in på själva kärnan i avhandlingen som är de två läsartstyperna, de idealläsare som jag har laborerat med i förhållande till folkboksmaterialet. Om vi tittar på kritiken av folkböckerna så blir det efter hand klart att det inte enbart är innehållet som har befunnits förkastligt, i fråga om till exempel karaktärernas omoraliska beteende. Det är även folkböckernas form som på något sätt gör dem anstötliga. Ett vanligt argument är att folkböckerna får läsarna att ”förlora tiden” och att de förflyttas till ett utomvärldsligt rum. Det är något i folkböckernas form som hjälper eller retar sina läsare till en sådan verklighetsflykt.

I avhandlingen analyserar jag särskilt den spanske 1500-talshumanisten Juan Luis Vives’ folkbokskritik, som var en av de mest ingående och inflytelserika. Av analysen kan man dra den slutsatsen att det dels är Vives ortodoxt kristna livssyn, dels hans vetenskapliga sätt att läsa, som gör honom antagonistisk mot folkböckerna. För den kristne, i Vives fall, är livet en forskningsfärd, där man hela tiden strävar efter att uppenbara Guds sanning. Det är dock en färd utan utsikter att lyckas, för Guds plan eller sanning kan endast uppenbaras i sin helhet i livet efter detta. Det är den kristne medveten om, men likväl är färden och sökandet nödvändigt. Det intressanta är att Vives också verkar mena att berättelser bör i sin uppbyggnad imitera det rätta kristna livet. Att läsa texten eller lyssna till den skall vara som en forskningsfärd, där man söker efter mening men inte kan nå den förrän alla fakta är på plats, på slutet – i döden. Vives är allmänt kritisk till fiktion, men om den härmar ett kristet vara tycks han kunna acceptera den. Deckargenren som uppstår c:a 350 år senare hade nog, åtminstone till sin form, tilltalat Vives, men folkböckerna gör det som sagt inte.

Vives’ typ av läsning har jag kallat för expansiv, därför att denna läsning i idealfallet för att finna tillfredsställelse måste gå utom den egna erfarenhetssfären och också i viss mån den fiktiva textens värld för att finna mening. Läsaren expanderar så till vida sin läsning i både tid och rum. Men det går också att konstruera fram en annan motsatt läsartyp, om man bland annat tar hänsyn till den muntligt påverkade värld och de religiösa föreställningar som den tidigmoderna människan i mångt och mycket fortfarande var en del av. Den typen av läsning har jag kallat för den assimilativa, därför att den i sin idealtypiska form för att finna tillfredsställelse i sin läsning simultant assimilerar texten och den egna erfarenhetssfären med varandra, och kontraherar tid och rum till ett tidlöst här och nu. För denna typ av läsare är berättelsens mening på olika vägar redan upprättad och fixerad, och att befinna sig och stanna inom berättelsen är läsningens mål – inte, som den expansiva, att sträva mot slutet, ut ur berättelsen.

Om man sammanfattande skall relatera dessa båda läsartstyper till de svenska och danska folkböcker från 1500- och 1600-talet som jag har tittat på, så kan man säga att de gör det mesta för att motverka en expansiv läsartstyp och desto mer för att befrämja och stötta en assimilativ läsartstyp. Jag skall avslutningsvis ge några av de tydligaste exemplen på detta. Och dem hittar vi bland folkböckernas peritexter, det vill säga de texter som omger och interfolierar själva huvudberättelsen i folkbokstrycken. Särskilt utmärkande är de mycket långa titlar som folkböckerna ofta är försedda med och som i stora drag redogör för händelseförloppet och hur det slutar. Ett bra exempel är en edition av Fyra köpmän uti främmande land från 1699. På titelsidan kan man läsa: En skön och Lustig Historia, Om Fyra Köpmän som reeste uthi fremmande Land, och kommo till Gäst en gång uthi ett Härberge, och ibland annan Lustigheet begynte de at skämta något om sina Hustrur som de hwar uthi sin Stad hemma hade, och der igenom bleff emellan twenne uthfäst Wadh, hwarföre den som besweken bleff, wille låta Lijfwet affhända sin egen Hustru, men bleff doch underligen bewarat, och undkom honom owitterligen uthi fremmande Land, der hon bekände sig wara Mans Person, och kom til stoor Ähra och Myndigheet at hon bleff en Förste och Regent öfwer ett Konungarike, och fick omsider sin oförätt hämna låta, och kom til sin Mann igen medh Frögd och Glädie.

De svenska folkbokstrycken från 1600- och 1700-talen tillgriper allt som oftast den här metoden att ställa upp sina titelsidor, något som ju skulle vara helt förödande för till exempel en detektivroman. Ibland kan titeln vara kortare, men inte sällan finns då före själva huvudtexten en sammanfattning av historien. Vidare rymmer även folkbokstrycken så gott som alltid kapitelingresser, som redogör för handlingen i det kommande avsnittet.

Receptionsforskaren Wolfgang Iser har menat att läsning är en ständig process av bakåtblickande och framåtblickande i jakten efter textens mening. Genom att analysera vad vi just har läst försöker vi antecipera det kommande – till exempel vem som är mördaren, eller, i analogi med Vives, hur himmelriket är beskaffat. Den assimilativa läsartypen, som strävar efter att upprätta meningen i nuet, får dock vid läsningen hjälp av titel, sammanfattning och ingresser med detta bakåt- och framåtblickande. Det blir i idealfallet onödigt eftersom berättelsen redan är känd på förhand. Redan vid läsningens början kan, vad jag kallar, en meningsomslutenhet upprättas, där läsaren inte står främmande för berättelsens värld, utan känner den i sin helhet.

Genom en rad element och stilgrepp representerar folkböckerna en estetik som möjliggör för den assimilativa läsartypen att i stor utsträckning läsa på ett för typen tillfredsställande sätt. Och på samma sätt gör de det också svårt för en expansiv läsartyp att läsa dem med något utbyte. Läsaren har svårt att bortse från till exempel långa titlar och ingresser, vilka verkar till att förstöra läsningen i form av forskningsfärd.

Att anta en assimilativ läsartstyp får oss att bättre förstå varför folkböckerna både var omtyckta och kritiserade, och det får oss också att bättre förstå och värdera deras estetik som står väldigt främmande för oss – särskilt som expansivt läsande akademiker. Att folkböckerna lider brist på psykologiskt realistiska karaktärsporträtt är till exempel inte nödvändigtvis en brist. För den assimilativa läsartypen är det en tillgång. För om prinsessan endast beskrivs som skön, utan några mer ingående beskrivningar av denna skönhet, finns det ingenting som hindrar att läsaren kan assimilera denna skönhet med sin egen personliga bild av skönhet. Alla mer ingående beskrivning riskerar dock att krocka med läsarerfarenheten och på så vis distansera läsaren från texten och dra ut denne ur fiktionen ut i verkligheten.

Som ni förstår har jag bara mycket ytligt och fragmentariskt kunnat redogöra för innehållet i min avhandling. Den kan tyckas mycket teoretisk men jag har också ägnat mycket utrymme åt det empiriska. Inte bara gällande folkböckerna, hur den verkliga recipientgrupen såg ut, vad de kostade, boktryckarnas betydelse och så vidare, utan också sådant material som fogar läsartyperna till faktiska omständigheter. Om jag har talat mer om läsartstyper än folkböcker, så beror det på att jag tror att de kan vara applicerbara som analysinstrument inte bara på folkböcker utan även på annan tidigmodern litteratur och tidigmoderna läsarbeteenden.
 
NOTER
1. ”Til Anmärkaren öfwer werserne: Wid en Skönhets Graf. O! J Djeknar! N:o 39, 40”, Falu Weckoblad, 2:43/44: 19 april (1788); början på artikeln tryckt i samma organ, 2:41: 5 april (1788). Hofbussarna avser Christian Weises Die drey ärgsten Ertznarren in der gantzen Welt.
 
 

Rikard Wingård
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion
Göteborgs universitet
rikard.wingard@lir.gu.se

 

For at henvise til teksten:
Rikard Wingård: »Att sluta från början. Tidigmodern läsning och folkbokens receptionshistoria«, oplæg ved Nordisk Forum for Boghistories 6. seminar, 22.3.2012, Lunds universitet. URL = https://nffb.wordpress.com/seminarer/nffb6/wingaard/
[Tilgået DAGS DATO]

 
 

Reklamer
No comments yet

Skriv et svar

Udfyld dine oplysninger nedenfor eller klik på et ikon for at logge ind:

WordPress.com Logo

Du kommenterer med din WordPress.com konto. Log Out / Skift )

Twitter picture

Du kommenterer med din Twitter konto. Log Out / Skift )

Facebook photo

Du kommenterer med din Facebook konto. Log Out / Skift )

Google+ photo

Du kommenterer med din Google+ konto. Log Out / Skift )

Connecting to %s

%d bloggers like this: