Skip to content

Karl Berglund

Hängsnaran som försvann: paratextuella aspekter av Karin Alvtegens genrebyte

 
Præsentation ved Nordisk Forum for Boghistories 4. seminar
18.3.2011, Københavns Universitet


Karl Berglund er bibliotekar ved Nobelmuseets forskningsbibliotek i Stockholm. Den følgende tekst er en sammenfatning af Berglunds foredrag ved forummets seminar den 18.3.2011. Projektet er afledt af bogen Snille och smak och mord: om genreproblematik och Nobelpristematik i Karin Alvtegens Skugga (2010) – en omarbejdet version af Berglunds magisteropgave i Biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås, 2010.


 
INLEDNING [1]
Den svenska kriminalromanen har haft flera storhetsperioder, men ingenting liknar de senaste tio-femton årens utgivningsexplosion av titlar i genren och det genomslag dessa fått. Kriminalromaner toppar numera närmast konstant svenska försäljningslistor och bibliotekens utlåningsstatistik, och i Europa och USA är ”Scandinavian Crime” (med främst svenska bidrag i täten) en het genre.

Flertalet svenska kulturskribenter har emellertid under senare år fört fram synpunkten att kriminalromanens framgångar sker på bekostnad av övrig skönlitteratur. Deckarfloden tränger undan den berättande samtidsromanen heter det, och i debatterna ställs deckaren mot romanen, som om vi hade att göra med en segmenterad och tydligt definierad genre. [2] Detta är ett påstående som är på samma gång sant och falskt. Kriminalgenren har genom åren stilistiskt, tematiskt och narratologiskt väsentligen breddats, och innefattar idag ett otal subgenrer såsom detektivromanen, pusseldeckaren, den hårdkokta deckaren, polisromanen, spänningsromanen, thrillern osv. Kriminallitteratur är på detta plan numera en mycket vag definition som kan inlemma det mesta. Av S.S. Van Dines tjugo regler för kriminalförfattare från år 1928 är ingen längre absolut – inte ens ett mord är idag en nödvändighet för att kvalificera sig i genren. [3] Trots detta råder det ingen tvekan om vilka böcker som hör till densamma – går du in i en bokhandel eller på ett bibliotek ser du genast att skönlitteraturen är uppdelad och att de två största kategorierna är romaner och deckare/thriller. Betraktar du en enskild boks omslag är det heller inga svårigheter att utröna om det är en deckare eller ej. Kriminalgenren är på bokmarknaden tydligt åtskiljd från övrig skönlitteratur samtidigt som berättelserna litterärt sett blivit avsevärt mindre genrebundna, vilket är en intressant diskrepans.

Det är i det här glappet mellan kriminalgenrens boksociologiskt fasta men litterärt diffusa ramar min studie tar sin utgångspunkt. Vad händer när en författare korsar den till synes knivskarpa genregränsen mellan roman och kriminalroman? Mot bakgrund av det pejorativ deckarstämpeln innebär, öppnar ett genrebyte upp för flertalet spännande perspektiv gällande värdering av litteratur, relationen mellan bok och litteratur samt mellan bokmarknad och litteratursamhälle: Hur förändras en författares position efter ett genrebyte till eller från kriminalgenren? Hur anpassas och förändras böckerna i relation till detta? Hur förhåller sig förändringen till värdering, litterär status och uppdelningen kvalitetslitteratur/populärlitteratur? Hur förändras lansering, och hur påverkar det mottagandet? Vilken effekt har i sin tur mottagandet på fortsatt lansering? Karin Alvtegen är en intressant författare i sammanhanget, och får här statuera exempel. Hon debuterade 1998 i kriminalgenren och skrev sedan totalt fem deckare innan hon 2010 på nytt förlag gav ut sin första ”roman”, vilken närmast lanserades som en icke-deckare. Jag ska nedan försöka åskådliggöra hur Alvtegens genrebyte gick till, togs emot och vilka konsekvenser det fick, samt utifrån detta dra några slutsatser om hur genretillhörighet kan skapas, omskapas och förstås på den svenska samtida bokmarknaden.

Först kort om mina teoretiska utgångspunkter. För att förstå litterär status på bokmarknaden är Pierre Bourdieus kultursociologi och teorin om den inverterade logiken viktig. [4] Bourdieu är ofta väl rigid, och jag lutar mig här mot de i mitt tycke sunda kritiker och vidareutvecklare av Bourdieus apparat som gjort den mer dynamisk. [5] I princip förstår jag kriminalgenren som en populärlitterär lågstatusgenre, och att undersöka hur en (presumtiv) statusförskjutning tar sig uttryck vid ett genrebyte/en re-lansering är ett delsyfte.

Vidare är Gérard Genettes begrepp paratext ett centralt begrepp. Genette definierar paratext som allt det som cirkulerar kring den litterära texten, som presenterar den och hjälper oss att tolka den. Genette skiljer mellan paratexter som ingår i samma förpackning eller volym som texten (oftast i form av en bok) – peritext – och de paratexter som rör texten mer på avstånd – epitext. [6] Det typiska exemplet på det senare är bokrecensionen, men här finns en uppsjö andra att ta i beaktande. [7] Paratexter är avgörande när det kommer till att re-positionera en författare genremässigt, men de spelar även en central roll i hur litteratur förstås överlag. Jag sällar mig här delvis till en textsociologisk tradition, jämför till exempel med D.F. McKenzies resonemang om att textens materiella form har stor betydelse för tolkning och meningsskapande. [8] Perspektivet är påfallande intressant i förhållande till kriminalgenren med sina typiska genremarkörer och -attribut. Man skulle kunna argumentera för att ett ”paratextuellt spänningskontrakt” ingås med läsaren (boken signalerar spänning, vi förväntar oss spänning, vi får spänning). [9] Eftersom ämnet kretsar kring bokmarknaden och marknadsföringsprocesser utgår jag också från viss förlagsvetenskaplig teori. Här är Claire Squires Marketing literature (2009) en utgångspunkt till hur genrers betydelser och olika roller kan förstås ur ett bokmarknadsperspektiv. [10]

Med dessa ingångar driver jag tesen att kriminalgenren också måste förstås som en bokmarknadskategori. Tillskillnad från majoriteten av tidigare litteraturvetenskaplig forskning om kriminallitteratur närmar jag mig genretillhörighet inte främst genom verket/berättelsen, utan genom de paratexter vars filter präglar våra uppfattningar om verket/berättelsen.
 
KARIN ALVTEGEN SOM DECKARFÖRFATTARE
Karin Alvtegen debuterade 1998, vilket var precis i upptakten till den nya deckarvåg som har kommit att prägla 2000-talets svenska litteratursamhälle. 1997 instiftades Polonipriset – ett pris till kvinnliga kriminalförfattare för att motverka den tidigare så starka manliga dominansen i genren. 1998 belönades Liza Marklund med det första priset för sin debut Sprängaren vilket ledde till ett osannolikt genomslag – för Marklund själv men också för genren som sådan. Plötsligt talade alla om en ny våg i svensk kriminallitteratur som i hög grad skrevs av kvinnor. Epitetet deckardrottning blev genast legio när tidningarna närmade sig författare som Marklund, Alvtegen, Aino Trosell, Inger Frimansson och något senare även Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Åsa Nilsonne, Mari Jungstedt, Helene Tursten, Karin Wahlberg m.fl.

När Alvtegen slog igenom blev hon till en självklar del i denna kvinnliga deckarvåg. Debuten Skuld nominerades till Polonipriset, uppföljaren Saknad (2000) till priset för Bästa svenska kriminalroman. Förlaget lanserade Alvtegens böcker som kriminalromaner med typiska omslag och genremarkörer, och författaren själv presenterades med pressbilder tagna på kyrkogårdar och i svartvitt. Hon hamnade på deckarhyllan på bibliotek och i bokhandeln, och fick recensioner utifrån förväntningshorisonten att hennes böcker var deckare. Alvtegen själv blev medlem av Blodgruppen, en privatprofessionell sammanslutning av ”kvinnliga deckarförfattare” vilket tidningarna gjorde ett stort nummer av och som också föranledde att en SVT-dokumentär om gruppen sändes 2006. [11] Hon var också intiativtagare till det delvis författarägda pocketförlaget Anderson Pocket som 2007-2008 gav ut hennes fem första böcker i en skenbar deckarserie – med snarlika omslag genom olika färgfilter där de enordiga titlarna på bokstaven S ger känslan av berättelserna hör ihop tematiskt (vilket inte är fallet, det finns ingen koppling mellan romanerna).
 

1. Originalomslagen till Alvtegens fem första böcker, samtliga Natur & Kultur: Skuld (1998); Saknad (2000); Svek (2003); Skam (2005); Skugga (2007) – Klik for fuld størrelse


 

2. Omslagen till pocketutgåvan av ”S-serien”, Anderson Pocket, 2007-2008 – Klik for fuld størrelse

Alvtegen konstrueras och konstruerar sig själv som en tidstypisk deckardrottning på alla paratextuella plan. Det enda som möjligtvis motsäger hennes plats i genren är själva berättelserna. Där finns inga poliser eller brottsutredningar, och morden (om de alls förekommer) sker i periferin, i all hast och står inte i centrum. Istället läggs vikten vid inkännande personporträtt, tecknandet av relationer och på psykologiserande förklaringsmodeller till karaktärernas beteenden. Ofta får vi följa med långt bakåt i tiden via minnesfragment, och berättandet sker på flera nivåer samtidigt. De här tendenserna i Alvtegens författande förstärks för varje ny bok och hon hamnar längre och längre ifrån den gängse kriminalromanen. Detta uppmärksammas också i recensioner och intervjuer. Tre exempel:

”Karin Alvtegen skriver inte deckare – hon skriver romaner med psykologiskt suggestiva, obönhörliga historier.”
– Carl Otto Werkelid, Svenska Dagbladet (2007)

”Hennes böcker är inte deckare i egentlig mening utan snarare psykologiska thrillers om så kallade underdogs, människor som hamnat på fel spår i livet.”
– Lena Rainer, Sydsvenska Dagbladet (2005)

”Det enda vi kan enas kring är att vi gillar bokens språk, personbeskrivningarna (även bifigurerna är väl beskrivna) och att det här inte är ngn deckare i ordets vanliga bemärkelse. Snarare en psykologisk spänningsroman.”
– Jessica Björling, Bokhora.se (2007)

Samtidigt som Alvtegen förstås som en annorlunda deckarförfattare vars psykologiska spänningsromaner har en litterär särprägel som skiljer dem från de flesta andra kriminalromaner, approcheras hon uteslutande utifrån förförståelsen att det är deckare hon skriver. Hon mottas som en annorlunda kriminalförfattare vars böcker är säregna, litterära deckare, men alla de drag som gör att hon avviker från genren framhävs istället som ovanligt bra för att vara just i kriminalgenren. Allra tydligast framträder detta i en författarpresentation av Alvtegen i en antologi utgiven av BTJ. Marie Peterson använder där rubriker som ”Psykologiska fallstudier” och ”Människan som studieobjekt” när hon målar upp en fullödig bild av Alvtegens författarskap, samtidigt som namnet på antologin är Tretton svenska deckardamer. [12] Alvtegens hemmahörighet i kriminalgenren är här själva förutsättningen för författarpresentationens tillblivelse.

Som synes existerar Alvtegens fem första verk i litteratursamhället som deckare i bemärkelsen att de lanseras som, ser ut som, beskrivs som, recenseras som, uppfattas som och i slutändan läses som deckare av en deckarläsande målgrupp. Om de egentligen är deckare menar jag är en fråga som inte går att besvara. Eller som jag var inne på i inledningen: kriminallitterär genretillhörighet är inte enbart en fråga om litteratur, utan i lika hög grad om litteratursamhälle och bokmarknad.

Intressant är emellertid att jämföra de fem titlarna i S-serien med Alvtegens sjätte roman, den år 2010 utgivna En sannolik historia. Den uppmärksamme har redan lagt märke till att bokomslagen till Skugga i original- (2007) och pocketutgåva (2008) är snarlika, fast med en signifikant skillnad: hängsnaran har på den senare plockats bort och ersatts med recensionscitatet ”En fantastisk roman”. Denna lilla förändring ska nu inte ges någon avgörande betydelse, men den kan ses som en symptomatisk detalj i linje med Alvtegens fortsatta författarbana. 2008 är nämligen året då hennes övergivande av kriminalgenren inleds.
 
GENREBYTET – KARIN ALVTEGEN SOM ROMANFÖRFATTARE
Den första signalen till att Alvtegen ämnar lämna kriminalgenren kommer från en intervju med hennes agent i Svensk bokhandel hösten 2008: ”I de två senaste böckerna hon [Alvtegen] skrivit har hon tagit ett steg bort från deckargenren. Nu vill hon byta förlag för att kunna göra det helt och hållet.” Våren 2009 kommer nästa utspel genom ett uttalande av Alvtegen i Dagens Nyheter: ”Det är ganska typiskt mig – efter Edgarnomineringen [Saknad nominerades till Edgar Allan Poe Award 2009, USA:s tyngsta kriminallitterära pris] borde jag skriva en ny deckare. Istället blir det en roman.” Sedan dröjer det ungefär ett år innan förändringen fortsätter, men då händer det snabbt saker på flera fronter. I april 2010 görs Alvtegens hemsida http://www.karinalvtegen.com om – från att tidigare varit hotfullt svart blir den sobert vit, och Alvtegen beskrivs nu som ”en av Skandinaviens mest lästa och uppskattade författare”, utan vidare genrebestämningar. Här klargörs också att hennes nya roman En sannolik historia släpps i augusti 2010.
 

3. Bild från karinalvtegen.com – Klik for fuld størrelse

I juni 2010 publiceras en TT-intervju med Alvtegen i en rad svenska dagstidningar (bland annat Dagens Nyheter) där hon tydligt tar avstånd från kriminalgenren och dessutom påpekar att hennes senaste böcker egentligen inte var ”några riktiga deckare”:

– Jag zappade bland tv-kanalerna en fredagskväll på bästa sändningstid. Efterbara några minuter hade jag tittat på åtta mord, två våldtäkter och flera misshandelsfall som var underhållningsvåld. Då kände jag att jag hade fått nog, förklarar hon och påpekar att hennes två senaste böcker – ’Skam’ och ’Skugga’ – inte var skrivna som några riktiga deckare. – Men det är det ingen som har brytt sig om. Jag har fastnat i den genren trots att det inte var min mening. [min kurs.]

Uttalandet är betydelsefullt därför att det är första gången Alvtegen själv officiellt påpekar att hon upplevt sin placering i kriminalfacket som problematisk, tidigare har genretillhörigheten aldrig ifrågasatts. Att ett sådant ställningstagande kommer först nu är givetvis ingen slump – Alvtegen ämnar tillsammans med sitt nya förlag, det mer skönlitterärt profilerade Brombergs, att förändra förväntningshorisonten inför kommande boklansering. Ett viktigt steg i detta är att ta avstånd från kriminalgenren, att göra En sannolik historia till en icke-deckare, till en skönlitterär roman av en deckardrottning som gått vidare. I en intervju i Göteborgs-Posten i juni 2010 förklarar Alvtegen att hennes nya förläggare Dorotea Bromberg välkomnade henne till förlaget under premissen att hon skulle sluta skriva deckare. I liknande intervjuer fortsätts budskapet att trummas in och långt innan romanen släpps finns den kategoriserad som ”Modern & samtida skönlitteratur” på de stora internetbokhandlarna, tillskillnad från alla hennes övriga böcker vilka återfinns under kategorin ”Thrillers & deckare”. När romanen väl kommer ut i augusti 2010 är den nya Alvtegen tydligt representerad på bokomslaget. Istället för spänning signaleras nu trivsel med kaffekopp och höstlov som motiv, ordet ”roman” står väl synligt på bokens framsida, och författaren själv presenteras på insidesfliken utan genretillhörighet: ”Med säker hand, stark psykologisk laddning och en osviklig känsla för att blottlägga det djupt mänskliga, skildrar här Karin Alvtegen relationer, sorg, konflikträdsla, fördomar och kärlek.”

Alvtegen och Brombergs har med alla paratextuella medel tillgängliga sökt ändra på bilden av Karin Alvtegen som deckardrottning, och man får säga att de lyckats ganska bra. Alla recensioner och intervjuer med Alvtegen handlar om hennes genrebyte, varför hon valt att sluta skriva deckare, hur hennes nya roman skiljer sig från hennes tidigare produktion osv. Alvtegens genrebyte är ur ett bokmarknadsperspektiv genomfört på alla nivåer och att betrakta som ett faktum. Den nya Alvtegen är inte längre en kriminalförfattare, En sannolik historia inte en kriminalroman.

Men det litterära genrebytet då, har ingenting hänt i Alvtegens berättande? Både ja och nej vill jag mena. Ja såtillvida att hon tematiskt förändrat sig en smula. I En sannolik historia förekommer inga mord och inget egentligt våld, och romanen slutar harmoniskt tillskillnad från de flesta av Alvtegens tidigare verk. Samtidigt är språket detsamma och hennes thrilleraktigt drivna intrig intakt. Det finns skillnader, men det är inte fråga om någon radikalt förändrad prosa, snarare gradskillnader. Men detta är en förändring som pågått en längre tid, och i mina ögon har En sannolik historia betydligt mer gemensamt med de två sista deckarna Skam och Skugga, än vad de två har med debuten Skuld.

I receptionen av En sannolik historia inleder samtliga recensenter med att berätta om Alvtegens genrebyte. Sedan kan tre olika trender skönjas i kritiken. Den första är de som köper förlagets berättelse rakt av. Utan att problematisera nämnvärt går de på samma linje och hyllar bytet:

”Karin Alvtegen har lämnat thrillergenren och de fem böckerna i S-serien till förmån för ett lågmält relationsdrama. Det är bara att gratulera.”
– Ulla Strängberg, Värmlands Folkblad (2010)

”Författaren har bytt genre från psykologiska thrillers till en roman om livsstilsfrågor. Här är det yttre skeendet inte dramatiskt. I stället sker saker i människors inre och i deras relationer.”
– Britt-Louise Bergström, Vestmanlands Läns Tidning (2010)

Dessa recensioner kännetecknas av brist på egen läsning och de verkar inte vara bekanta med författarskapet sen innan. Den andra trenden, och den enligt mig mest träffande, kan skönjas hos de kritiker som känner igen sig i Alvtegens stil och konstaterar att det påstådda genrebytet inte inneburit särdeles stora skillnader. Samtidigt saknar de den sista spänningsnerven, mordet:

”Alvtegen har dock lyckats behålla deckarens berättardriv och den nya romanen är en sträckläsare. Trots det kommer jag på mig med att sakna ett mord, som skulle ha skapat lite ytterligare spänning.”
– Kerstin Bergman, Smålandsposten (2010)

”[…] även om Alvtegen denna gång (tillfälligtvis?) lämnat spänningsromanens domäner, så känns de psykologiska territorierna igen, och romanfigurerna har knappast blivit mindre skuldbenägna, svikna, skamfyllda och belastade av ett svårartat förflutet.”
– Margareta Wiman, Östgöta Correspondenten (2010)

Dessa recensenter är uppenbarligen bekanta med Alvtegen sen innan. Ändå spelar lanseringsprocessen en avgörande roll i hur de närmar sig verket. Den tredje och sista trenden är kanske den mest intressanta. Hit hör de välrenommerade, tunga och inflytelserika recensenter på stora dagstidningar som tidigare aldrig brytt sig om Alvtegen då hon sysslat med kriminalromaner. Men nu, när hon plötsligt påståtts ha skrivit en skönlitterär roman, känner de sig nödgade att bita ifrån:

”Alvtegen betar av 20 i-topplistan över angelägna samtidssociala problem och projicerar dessa på sina gestalter. Det är en på många sätt ofrivilligt komisk roman; ett pekoral helt enkelt. Bildspråket löper amok […].”
– Jonas Thente, Dagens Nyheter (2010)

”Det här med ’show, don’t tell’ är ingenting för Alvtegen. Den kvant-mekaniska irrationaliteten gäller definitivt inte persongestaltningen. Hennes romanfigurer är skapade enkom för att utgöra terapeutiska typfall för den allvetande berättaren.”
Nils Schwartz, Expressen (2010)

”Jag håller inte för otroligt att Karin Alvtegen en dag kommer att skriva en riktigt bra bok även utanför deckargenren, men det är inte den här romanen.”
– Annina Rabe, Svenska Dagbladet (2010)

Elakheten är påfallande och underhållande, men visar samtidigt tydligt upp det litterära fältets mekanismer. Alvtegen har gett sig på den otacksamma uppgiften att byta från en lågstatusgenre (kriminalromanen/deckaren) till en genre med hög status (den skönlitterära romanen), vilket är vad som föranleder angreppen. Att sätta ordet ”roman” på framsidan förpliktigar och ställer helt andra krav än vad som gäller i kriminalfacket. Särskilt Rabes förmyndande klapp på huvudet är talande i sammanhanget. Rabe tillstår att Alvtegens deckare är bra, men allt det som i genren sågs som kvalitativt och annorlunda är när det gäller en roman borta. Det som duger i en deckare, duger inte i en roman, lyder domen.

Mest frapperande i det samlade mottagandet av romanen är ändå hur pass styrda alla recensenter är av lanseringsstoryn. Ingen, inte heller de som läst Alvtegen tidigare, ifrågasätter förlagets bild av att Alvtegen i och med En sannolik historia fundamentalt bytt genre – det behandlas som ett faktum. Vissa snuddar vid att förändringen kanske inte är så stor, men överlag är förlagets bild allenarådande. Och kanske spelar recensionerna i det här läget ingen större roll, kanske är genrebytet redan genomfört och klart långt innan recensionsdag. Mycket talar för det i och med allt det som görs innan boksläpp. Redan i maj 2010 lanserades Bokmässans programpunkt ”Att lämna deckargenren” representerad av bland annat Karin Alvtegen. Och redan 2008 kom de första trevarna om vad som var på gång. Klart är i alla fall att Alvtegen, oavsett hur man läser hennes böcker, i nuläget skrivit fem deckare och en roman. Detta ska emellertid inte betraktas som hugget i sten, och med framtida omvärderingar och nya upplagor, kan förhållandet 5-1 komma att ändras.
 
SLUTSATSER
Jag har ovan försökt visa hur Karin Alvtegens genrebyte genomfördes 2008-2010, och hur det framförallt var en fråga om ett paratextuellt sådant. Från att ha varit entydigt lanserad och läst som deckarförfattare med sina första fem titlar, bytte Alvtegen 2008 förlag till Brombergs för att där 2010 släppa sin första roman En sannolik historia. Lanseringen tryckte flitigt på just genrebytet som sådant, och den nya titeln mottogs också som en skönlitterär roman, om än med blandade reaktioner. Att det i berättande och narrativ inte hänt särskilt banbrytande saker i jämförelse med Alvtegens två föregående romaner lanserade som deckare, fick inte mycket uppmärksamhet.

Fallet Alvtegen är ett utmärkt exempel på hur viktigt det är att ta med ett paratextuellt bokmarknadsperspektiv i beräkningen för att förstå författares genretillhörighet i det samtida svenska litteratursamhället. Åtminstone för Alvtegen spelade lanseringsprocesser och marknadsföringsstrategier avgörande roller för genretillskrivningen. Att hennes senaste roman genrebestämdes i bokhandeln långt före recensionsdag visar också hur genre är något som av förlaget görs – och sålunda kunde ha gjorts på annorlunda sätt.

Författarbanan väcker också vidare frågor: Hur kom det sig att Alvtegen slutligen valde att re-lansera sig som romanförfattare? Och kommer hon att fortsätta som sådan och lämna kriminalgenren bakom sig, eller kommer hon tvärtom kunna skriva böcker i två genrer samtidigt? Samma höst som En sannolik historia släpptes, gavs också ytterligare en ny utgåva av S-serien ut på Anderson Pocket. Dessa böcker har fått ny design men en fortsatt deckarmässig sådan. Hittills har således ingen genremässig förändring påbörjats gällande de fem S-titlarna, och Alvtegen är i nuläget verksam i två genrer samtidigt. Vad som händer i framtiden vågar jag dock inte sia om.
 

4. S-serien i ny pocketupplaga, Anderson Pocket, 2010 – Klik for fuld størrelse


 

5. En deckardrottning och en skönlitterär författare? Två pressbilder på Karin Alvtegen, den första en bild från hennes tid på Natur & Kultur, den andra i samband med Brombergs lansering av En sannolik historia – Kilk for fuld størrelse


 
NOTER
1. Det följande är en sammanfattning av mitt föredrag med samma namn som hölls vid Nordiskt forum för bokhistoria, Institut for Nordiske studier og Sprogvidenskab, Københavns Universitet, den 18 mars 2011. Föredraget och denna sammanfattning ska förstås som forskning i vardande – ingenting finns ännu publicerat, och perspektiv, material och slutsatser kan komma att förskjutas och förändras. Projektet emanerar från min omarbetade magisteruppsats Snille och smak och mord: om genreproblematik och Nobelpristematik i Karin Alvtegens Skugga, Stockholm: Nobelmuseet, 2010. Där återfinns kapitlet ”Hängsnaran som försvann, vilket denna studie är en breddning och vidareutveckling av. Föredraget kan också ses som en möjlig första utgångspunkt till ett större projekt rörande bokhistoriska och litteratursociologiska perspektiv på kriminalgenren och dess tillblivelseprocesser.
2. Tre kulturdebatter där denna polarisering hade en framskjuten position var debatten om den svenska samtidsromanens problem 2007, ”Manifest”-debatten 2009, samt bestsellerism-debatten 2010. Se Berglund (2010), s. 30-36 för en kort genomgång av de två förstnämnda.
3. Tjugo mycket dogmatiska regler som genom tiderna ofta citerats och kritiserats. För en genomgång, se t.ex. Tzvetan Todorov, ”Kriminalromanens typologi”, Brott, kärlek, äventyr: texter om populärlitteratur, (red.) Dag Hedman, Lund: Studentlitteratur, 1995, s. 189.
4. Det vill säga att högt ekonomiskt kapital (att en bok säljer bra) per automatik genererar ett lågt kulturellt kapital (att en bok har hög status bland intellektuella) och vice versa. Se t.ex.: Pierre Bourdieu, Konstens regler: det litterära fältets uppkomst och struktur, Stockholm/Stehag: Symposion, 2000; eller Pierre Bourdieu, Kultursociologiska texter, (red.) Donald Broady & Mikael Palme, Stockholm/Stehag: Symposion, 1993.
5. Se t.ex. Rudi Laermans postmoderna läsning av Bourdieu: ”The relative rightness of Pierre Bourdieu: some sociological comments on the legitimacy of postmodern art, literature and culture”, Cultural Studies, vol. 6, 1992:2, s. 248-260; James F. English kritik apropå litterära priser och hans idé om journalistiskt kapital: ”Winning the culture game: prizes, awards, and the rules of art”, New Literary History, vol. 33, 2002:1, s. 109-135, samt The economy of prestige: prizes, awards, and the circulation of cultural value, Oxford: Blackwell, 2006; Claire Squires, Marketing fiction: the making of contemporary writing in Britain, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2009, en beskrivning av den brittiska bokmarknaden där Bourdieu används i delvis omförhandlad form. Även Erik Peurells avhandling om Jan Fridegård på det litterära fältet är här intressant, se: Erik Peurell, En författares väg: Jan Fridegård i det litterära fältet, diss. Uppsala universitet, Hedemora: Gidlunds, 1998.
6. Paratexten utgörs alltså av peritexten och epitexten tillsammans, eller om man så vill: paratext = peritext + epitext. Se: Gérard Genette, Paratexts: thresholds of interpretation, Cambridge: Cambridge University Press, 1997, särskilt sidorna 1-12, 344-362 samt 404 ff.
7. Jämför här med Jonathan Grays resonemang om att olika former av paratexter såsom trailers, spoilers, intron, hype osv., spelar en allt större roll i vår kultur (”wear the t-shirt – skip the film”). Se: Jonathan Gray, Show sold separately: promos, spoilers, and other media paratexts, New York: New York University Press, 2010, särskilt s. 23-46.
8. Donald F. McKenzie, Bibliography and the sociology of texts, Cambridge: Cambridge University Press, 1999, se särskilt s. 12 ff. Det finns också en rad intressanta bokhistoriska studier som sätter fokus på omslagets betydelser, se t.ex.: Judging a book by its cover: fans, publishers, designers, and the marketing of fiction, (red.) Nicole Matthews & Nickianne Moody, Aldershot: Ashgate, 2007; Reading books: essays on the material text and literature in America, (red.) Michele Moyland & Lana Stiles, Amherst, Mass: University of Massachusetts Press, 2002; Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende: det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840-1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband: en studie av bokbandens formgivning, teknik och relation till frågor om modernitet och materiell kultur, diss. Lunds universitet, Malmö: Rámus, 2010. Se även Petra Söderlunds och Johan Svedjedals bidrag i antologin: Bokens materialitet: bokhistoria och bibliografi: bidrag till en konferens anordnad av nordiskt nätverk för editionsfilologer, 14-16 september 2007, (red.) Mats Malm, Barbro Ståhle Sjönell & Petra Söderlund, Stockholm: Svenska vitterhetssamfundet, 2009.
9. Jämförelser kan gällande detta också göras med Jerry Määttäs resonemang om science fiction som genre, se kapitel 2 i: Jerry Määttä, Raketsommar: science fiction i Sverige 1950-1968, diss. Uppsala universitet, Stockholm: Ellerströms, 2006, s. 31-60.
10. Claire Squires (2009), se särsk. kapitlet ”Genre in the marketplace”, s. 70-104. Se även: Johan Svedjedal, Författare och förläggare (1994), om det ömsesidiga utbytet mellan författare och förläggare; Laura J. Miller, ”The best-seller list as marketing tool and historical fiction”, Book History, vol. 3, 2000, s. 286-304, om bästsäljarlistor som marknadsföringsknep; Consuming books: the marketing and consumption of literature, (red.) Stephen Brown, New York: Routledge, 2006, en volym som innehåller ett par intressanta uppsatser i skärningspunkten litteratursociologi/marknadsföringsstudier.
11. För en utförligare redogörelse (inklusive referenser) av Alvtegens förhållande till den kvinnliga deckarvågen, se Berglund (2010), s. 36 ff.
12. Marie Peterson, ”Hålla huvudet kallt: Karin Alvtegen (1965-)”, Tretton svenska deckardamer: författarporträtt, Lund: BTJ, s. 31-46.
 
 

Karl Berglund
Nobelmuseets forskningsbibliotek
karl.berglund@nobel.se

 

For at henvise til teksten:
Karl Berglund: »Hängsnaran som försvann: paratextuella aspekter av Karin Alvtegens genrebyte«, oplæg ved Nordisk Forum for Boghistories 4. seminar, 18.3.2011, Københavns Universitet. URL = https://nffb.wordpress.com/seminarer/nffb4/berglund/
[Tilgået DAGS DATO]

 
 

No comments yet

Skriv et svar

Udfyld dine oplysninger nedenfor eller klik på et ikon for at logge ind:

WordPress.com Logo

Du kommenterer med din WordPress.com konto. Log Out / Skift )

Twitter picture

Du kommenterer med din Twitter konto. Log Out / Skift )

Facebook photo

Du kommenterer med din Facebook konto. Log Out / Skift )

Google+ photo

Du kommenterer med din Google+ konto. Log Out / Skift )

Connecting to %s

%d bloggers like this: